Jimmy var en av de första som anmälde sitt intresse för att följa med Eezer till Kenya och göra något konkret för att minska mödradödligheten. Han ville följa med för att se hur det är på plats. En resa som han aldrig skulle göra på egen hand. Att han dessutom har stor erfarenhet av motorcyklar och är en riktig fixare var ett stort plus. Nu får du ta del av några ögonblick från hans resa – besöken i byarna, kvinnorna som gör allt, moppeskor, hans syn på vilken hjälp som behövs.
Jag tyckte det lät spännande att målet med resan inte var förutbestämt. Vi var ett löst sammansvetsat gäng som åkte för att testa MC-ambulanserna på plats och träffa organisationer som kommer använda ambulanserna framöver. Schemat var tight och vi hann inte med allt. Vi levererade två ambulanser, besökte skolor och Massaibyar och hjälpte till att laga en riktig ambulans. Det blev också en del spontana stopp på vägen. Då blev det folksamling direkt! Det var intensiva dagar med många intressanta möten och starka intryck.
Jag åkte med i följebilen. Det var skumpigt och trångt! Det var dåliga vägar så det gick mycket sakta. Vi körde på savannen och på många ställen fanns det bara djurstigar. Ibland körde vi fast och då fick vi gasa på rejält för att komma loss. Under tio dagar åkte vi totalt 140 mil. Som längst åkte vi 40 mil på en dag. Då fick jag faktiskt rycka in och köra motorcykel i regn och mörker. Vi bodde på bra ställen. Enkel standard, men rent. Det fanns inte så mycket ström och elen stängdes av på kvällarna. Så vi gick upp tidigt på morgonen för att serva motorcyklarna och bygga om MC-vagnarna.
Besöken i byarna
När vi kom till byarna började vi med att hälsa på alla. Vi presenterade oss och Lars (från Eezer) berättade varför vi var där och pratade om den tekniskt testade MC-ambulansen som är under utveckling. Han försökte pusha på för att hitta kvinnliga chaufförer, vilket var svårt. Vi blev väl mottagna. Det kändes som befolkningen såg oss som en tillgång och att de hoppades på något. Jag fick känslan av att ju högre upp man var i ledningen desto mer förväntade man sig.
Utbildningsnivån var oerhört låg. Ofta var det någon smartare person i byn som var lärare i skolan. På en skola träffade vi en rektor som inte visste hur många elever som gick där eller hur många klasser det fanns. Det märktes tydligt att eleverna hade stor respekt för sina lärare och rektorn. Jag fick höra att stryk förekommer.
Kvinnorna gjorde allt i hemmet. De byggde hus, tog hand om barn och getter. Männen hade vanligtvis flera fruar. Något som kvinnorna själva tyckte var bra för då fick de avlastning med alla sysslor. De bodde nära varandra och träffades i kyrkan. Många hade faktiskt mobiltelefoner. Det var dock låg levnadsstandard och simpla förhållanden. De hade smarta lösningar på mycket. T. ex. använde de moppeskor för att inte få taggar från växter i fötterna. Det var skor som de gjort av avklippta bitar från mopeddäck. Jättesmart lösning! Massajerna bodde i hyddor, åt växter och ris och drack getmjölk. Norrut var det mer civiliserat med hus och det fanns vatten även om det var förorenat. Skolorna var något bättre och kvaliteten på utbildningen var lite bättre.
Alla hade långt till närmaste sjukhus. Transporter till sjukhusen saknades och det är många som dör av komplikationer i samband med förlossningar. Antingen får de föda ensamma i hemmet eller gå flera mil höggravida till närmaste sjukhus. När eller om de ens kommer fram är det inte säkert att det är någon jobbar. Ett sjukhus som vi besökte hade de strejkat i tre månader.
Mitt starkaste intryck
Mitt starkast intryck var i Nairobi när vi blev sittande på ett ställe. Då såg vi barn som sniffade lim. Det var fruktansvärt!! Annars tycker jag att befolkningen överlag hade det bra, bättre än jag föreställt mig innan. Många var såklart undernärda och det fanns en konstant vattenbrist. Däremot såg vi inte av de skräckbilder som man ser på TV. Oroligheterna efter valet kände vi inte av alls.
Jag har fått en annan blick
Resan gav mig framförallt en förståelse för hur människorna har det och vilka utmaningar som finns. Det kändes som att resa tillbaka till stenåldern jämfört med hur vi lever. Det var så outvecklat och de hade inte alls samma teknik och förutsättningar som vi. Jag anser att den hjälp som behövs är framförallt utbildning och då redan från låg ålder. De behöver lära sig från grunden hur de ska ta hand om sig själva och hantera sin egen miljö, exempelvis hur man vårdar ett vattendrag. Finns vatten, finns mat! Jag tror inte det är omöjligt att hitta en lösning för att rena vatten. Jag tror ändå inte att människorna skulle bli lyckligare av materiella saker utan utbildning, vatten och sjukvård är det som behövs. De har aldrig haft något, så vad ska de sakna? De verkar ändå rätt lyckliga och välmående. De vet ju inte om något annat.
Vad är nästa steg?
Diskussioner kring hur vi ska förbättra vagnen pågår och vi kommer bygga om den något. Bland annat ska vi göra om den så att den blir enklare att kliva i och ur. Devex håller på att göra en ritning och sedan ska vi bygga svetsjiggar (mallar) som ska skickas till Afrika. Chauffören Kevin som körde följebilen ska bygga vagnarna på plats. Tanken är att han ska bygga de i utkanten av slummen och att det på sikt ska skapas arbetstillfällen. Material är inga problem eftersom vagnen består av MC-delar som är lätta att köpa in. Målet är att bygga 28 vagnar under 2018. Vi ska också bygga ett visningsex som klarar en svensk besiktning. Vi vill ha ett intyg på att den är godkänd som vi kan visa befolkningen i Afrika.
Det var en rolig och givande resa! Det var ett bra gäng som åkte. Alla var olika men där nere var vi på samma nivå. Jag bidrog med mitt tekniska kunnande. Det kändes bra att hjälpa till genom handling och göra något konkret. Vi såg exempelvis många överblivna vattentankar. Punktinsatser som i och för sig är bra. Vi såg också lass med kläder från klädinsamlingar som såldes på marknader. Jag tycker att det här kändes bättre än att bidra med pengar.
Kort om Eezer: i Kenya dör många kvinnor av komplikationer i samband med förlossningar. Transport mellan hem och förlossningsklinik är ofta en flaskhals som utvecklingsprojektet Eezer försöker lösa med hjälp av MC-baserade sjuktransporter.
